Terese Undin - Mitt liv med familjen

Jahapp. Så har jag suttit och tittat på ams.se, så länge att jag fått ont i ögonen, och gjort alla dessa tester, för att försöka komma fram till, vad det är jag vill syssla med. När jag sen bestämmer mig för vilken utbildning det är som jag vill gå, tror ni då att den finns i Sundsvall? Nej, självklart inte. Den finns på dinstans i H-sand, men kruxet är då att det är 4-5 sammankomster per termin, på 4-5 arbetsdagar/tillfälle. Japp, funkar bra det! Skulle inte tro det, va... Så då var jag tillbaka på ruta ett igen då. Det jobbiga nu, när jag hade hittat en utbildning som kändes rätt, är förstås att alla andra helt plötsligt känns fel! Men jag hinner väl ändra mig tusen gånger om igen. Fast om jag ska plugga i höst måste jag söka snart!

Den utbildning jag ville gå var Lärarutbildningen, med inriktning förskola och förskoleklass. Det kanske inte är något toppyrke, men det kändes rätt för mig. Jag har funderat på det förut med. Men det sket sig ju...

Alltså, jag är faktiskt intresserad av många olika saker. Och visst kan jag jobba i kassan på ICA en period, om det skulle vara så, men det är ingenting jag vill göra i längden. Utan jag vill jobba med något jag har ett starkt intresse för! Annars tror jag inte att man orkar med. Det är viktigt att man trivs på sitt jobb.

Men jag får väl försöka komma på något annat. Något med lika bra tillgänglighet.

Något jag också funderat på tidigare, har varit socialsekreterare. Men det vet jag inte om jag skulle klara av rent psykiskt. Barn som far illa, det är något av det värsta jag vet! Det är den anledningen som gör att jag vill jobba inom det sociala, för att hjälpa, men samtidigt är det också det som gör att jag inte vill jobba där. Eftersom jag vet att världen inte alltid är rättvis, och många som far illa, kan man inte hjälpa. Att ha den vetskapen, att ett barn far illa, men att det inte finns något du kan göra åt saken, hur skulle man kunna klara av det?
Jag vet att det är ett dumt tankesätt, eftersom man borde tänka på alla dom man kan göra skillnad för, istället för att fokusera på dom man inte kan hjälpa, men jag tror det är svårt att bortse ifrån. Inte konstigt att alla socialsekreterare blir utbrända!

Få se, vad var det mer jag ville jobba med, nu då?

Vården. Jag vet inte riktigt hur jag känner inför att jobba inom vården. Vissa yrken inom vården, kan jag tycka känns lockande ibland, men sen finns det stunder då jag inte alls vill jobba där. Eller så är det den långa studietiden som avskräcker mig. Till exempel sjukgymnast, eller barnmorska, det är yrken som jag kan känna att jag skulle vilja utföra. Men bara tanken på utbildningen får mig att vilja kräkas!

Jag vet inte varför jag har blivit så rädd för att plugga. Jag var rätt duktig i skolan. Medelmåtta iaf. Jag hade inga stora problem, utan klarade det mesta, bara jag ville! Men nu när jag tänker på att plugga, blir jag nästan lite rädd, för att jag tror att jag inte ska klara av det. Att allting ska vara så svårt! Alla dessa tentor som man hör om att folk måste göra... det låter bara så oerhört svårt. Fast om alla dom där andra människorna klarar av det, varför skulle då inte jag göra det?

Men jag vill inte plugga flera år. Alltså undviker jag dom där yrkena, med låååånga utbildningar. 3 år är väl en lagom tid, max 4. Sen är det förstås bra om man kan vidareutbilda sig, efter att ha jobbat några år, om man skulle ha lust med det!

På ett vis vill jag bara få en inkomst, så fort som möjligt, efter föräldraledighetens slut. Men samtidigt känns det som att det vore skönt att skaffa sig en riktig utbildning, så snart som möjligt. Det blir bara jobbigare, ju längre jag väntar! Men det vore skönt att få tjäna lite pengar. Sen vill man ju utöka familjen så småningom och så...

Mycket funderingar blev det. Hoppas att ni inte blir alldeles för uttråkade :P

Ska skriva lite lättare tankar nu.

Jag har varit och släppt Bianca i skogen, tre dagar i rad nu. Herregud som hon springer! Det är så roligt att se henne! Det känns så bra när vi är ute sådär, och jag kan låta henne vara lös. Då mår hon bra. Inte som när hon är instängd i en lägenhet. Då blir både hon och jag tokig! Hon följer efter mig överallt, och jag blir helt galen av det. Efter jag har haft henne lös, och låtit henne springa av sig rejält, då ligger hon avslappnad på sin plats istället. Det är verkligen stor skillnad, mot när hon inte fått göra av med sin energi. Hon som har så otroligt mycket energi! Den måste ut! Det är tur att det börjar bli varmare, så vi kan vara ute mer.

Kenneth köpte ett våffeljärn häromdagen, så vi tjuvstartade våffeldagen. Jättegott var det! Jag hade inte ätit våfflor, sen jag jobbade uppe på toppsugan i Gesunda. Verkligen smaskens :) Hittade ett superenkelt recept på internet, med bara 4 ingredienser; mjölk, vetemjöl, bakpulver och smör. Inga ägg. Snabbt, enkelt, billigt och gott.

Imorgon ska Kenneth på kurs. Sen ska han jobba eftermiddag. Så han blir borta heeela dagen!

På lördag ska vi till Sundsvall. Och det blir ingen tv, som jag skrev förut, utan vi har bestämt att vi ska köpa ett databord, och ett nytt matbord+stolar, istället. Och massa annat småfix från IKEA. Och massor av mat! Jag har skrivit en lång, lång lista, så vi ska handla för hela månaden är det tänkt! Jag har skrivit en matsedel för en månad framöver, och utgått från den. Sen får vi väl se hur bra vi lyckas hålla den där matsedeln... Det kan nog vara ett bra sätt att spara pengar. Vi snodde idén från Kenneth bror ;)

Ne, nu måste jag verkligen gå och lägga mig! Herregud, klockan är 12! Igår somnade jag visserligen klockan 8, så är förstås därför jag orkat vara vaken så här länge. Men nu är det sängen som gäller.

Godnatt!